Huset

Bilen skakade och hoppade när Joe körde in på grusvägen. I backspegeln såg han hur dammet yrde bakom dem.

  Han sneglade på Lina som stirrade ut genom fönstret. Hon kliade frånvarande i Chilis päls där han hade huvudet på handbromsen emellan dem.

  Han suckade tyst. Även fast det hade gått ett år sen hade Lina fortfarande inte hämtat sig helt. Det fanns dagar då det verkade som om hon hade det; hon var glad och upplivad och ville göra saker. Men nästa dag var hon tillbaka i sitt vanliga jag. Joe visste inte hur han skulle hantera det. Han hade pratat om det med personerna på hjälplinjen som hade fortfarande hade numret till. De hade sagt att det var normalt. Vissa personer tog det längre tid för helt enkelt.

  Ibland kände han sig lite skyldig för att han hade "kommit över det" så snabbt. Men en dag i all meningslöshet hade han bara insett att ingenting han gjorde kunde få tillbaka Stina. Det blev inte bättre av att gå omkring som i en dimma och stanna hemma och göra ingenting hela dagarna. Dessutom hade Stina sagt åt honom att han skulle försöka att må bra, för hennes skull. Och Linas. Och framför allt hans egen skull. Det tänkte han på när han kände sig skyldig.

- Pappa! Stanna! Vi är ju framme, ropade Lina plötsligt.

  Joe som hade suttit och dagdrömt hade inte märkt att de redan var framme vid det stora huset. Han bromsade snabbt in så att Chili lyfte på huvudet och undrade vad som stod på.

  Huset var precis som han mindes det. Stort, gult och trädgården var alldeles grön. Det var hans barndomshem. Men på de senare åren hade han inte varit där så mycket. Hans mamma hade sett till att få det renoverat så det var säkert jättefint på insidan.

- Kom så går vi in och tittar! sa han ivrigt till Lina.

  De gick ut ur bilen och upp mot huset. Chili sträckte på sig och började sen gå runt och lukta på varenda buske han såg.

  Träden stod i full blom och små blommor stack upp lite här och var i gräsmattan. Gruset knastrade under deras fötter och några svalor hördes långt bort.

   Joe tog upp nycklarna ur fickan och tillsammans gick han och Lina in i förhallen. Där tog de av sig skorna och öppnade sen den andra dörren.

   En doft av... rent, mötte dem.

Hallen var stor och högt i tak. Det fanns mer möbler än vad Joe hade väntat sig. Men det var lika bra.

  De sa inte så mycket utan gick och upptäckte huset var och en för sig själva.

  Det fanns ett vardagsrum, två toaletter, en på övervåningen och en på nedervåningen, stort modernt kök, tre sovrum, veranda på baksidan, kattvindar lite här och där.

  Lina tyckte om köket. Det var riktigt modernt med träbänkar och stålfri kyl och frys, en köksö där man kunde sitta och äta på höga stolar. Hennes farmor hade minnsan inte varit så stel av sig!

  Joe kom in i köket och la armen om Lina.

- Det är väl fint det här! sa han och tröck hennes arm.

- Ja, faktiskt, sa Lina.

- Har du valt vilket rum du vill ha än?

- Ja, det till vänster på övervåningen

  De gick upp och tittade.

  Det fanns ett stort fönster som man kunde sitta i och det var det Lina gillade mest med rummet. Där kunde man sitta och bara titta ut på somrarna, eller med en varm filt omkring sig om vintrarna.

- Vilka tråkiga tapeter, sa Joe och drog med handen längs väggen. Vill du åka till stan imorgon och köpa nya, gladare? sa han.

- Nja, vi kan väl vänta med att åka till stan än så länge, sa Lina och såg på sin pappa.

- Jag förstår, sa han.

Och det visste hon att han gjorde.

  Resten av dagen ägnade de sig åt att flytta in alla möbler och saker de hade med sig i bilen och släpkärran. De packade tillochmed upp allting ur flyttlådorna.

   När de var klara var klockan halv 8 på kvällen. Lina satt ute på verandan utan tak på baksidan och kastade boll åt Chili. Hon kastade den om och om igen ut på gräsmattan och Chili sprang lika ivrigt som om det var en stor köttbit.

  Joe var iväg och köpte pizza på en pizzeria de åkt förbi tidigare. Det var ett rätt lagom stort sammhälle för att vara ute på landet; det fanns en pizzeria, en kiosk, och en Ica-affär. Affärerna utgjorde "centrumet" av samhället. Sen var det grusväg och 1 km mellan varje hus som gällde. Men det var mysigt. Perfekt.

- Hallå! Nu kommer jag med pizza! ropade pappa inifrån vardagsrummet.

  Chili, som var mitt i ett språng, tvärvände och sprang in för att hälsa.

Vi äter driekt ur kartongerna va? sa pappa och satte sig ner bredvid Lina på verandan. Jag bad dem att slica pizzorna.

  Utemöblerna stod i garaget och de hade inte orkat bära fram dem. Så där satt de i solnedgången i deras nya hus och åt pizza. Det hade inte kunnat kännnas bättre.