Nu kommer första kapitlet på den nya novellen!

Behöver dock hjälp med ett namn på novellen. Har ni några förslag?? Läs föregående inlägg om vad den handlar om. PLUS att Lina hittar gamla fotoalbum i huset och gör en stor upptäckt...

Så kommentera om ni har några förslag!

Flytten

Allt var fläckfritt. Fönstrena putsade, hörnen avdammade, hål i väggen igenspacklade, golvet skrubbat.

Nu var det viktigaste att hålla Chili ute ur den rymliga 4:an.

- Har du ställt för fåtöljen för dörren? ropade Lina ut till pappa i köket där han spikade fast en lös list.

- Jadå, ropade pappa tillbaka.

Ute i trapphuset hördes Chilis missnöjda gnällande, där han låg bakom den stora fåtöljen som stod i dörröppningen.

- Äsch, tyst med dig, sa Lina när hon gick till honom.

Han viftade på svansen och reste sig upp när han fick se henne. Han hade inte varit ute sen lunch och Lina fick lite dåligt samvete när hon såg hans mörkblå vädjande ögon.

   Efter att hon sagt till sin pappa snörade hon på sig conversen, tog Chilis sele och koppel i handen och sprang ner för trappan med Chili hack i häl. Han stannade lydigt innan porten och lät Lina sätta på honom selen och spänna fast honom. Så fort hon öppnade dörren började han ivrigt dra i kopplet. Sån var han bara när han inte hade varit ute på länge. Annars var han hur lydig som helst och gick alltid fot.

   Som vanligt när Lina började tänka på något mer ingående gick tankarna till hennes mamma. Men den här gången var det inte så konstigt för det var Stina som hade uppfostrat hunden. Hon hade lärt honon hur man beter sig. Hon var van vid det. Under hennes uppväxt hade hennes familj haft får och två stycken bordiecollies som vallade dem. Det var inte underligt att hon köpte en när hon bildat familj, även fast det hade tagit 14 år.

   14 år, ja, så gammal hade Lina varit den där eftermiddagen när de diskuterade hur det skulle bli med hunden. Hon kom ihåg det som om det var igår. De hade suttit i vardagsrummet alla tre och pratat för – och nackdelar.

- Det blir hårigt överallt, vet ni, sa pappa. Vi får damsuga varje dag.

Det var bara pappa som hade varit skeptisk för idén. Men han hade erbjudit sig att ta med hunden i sin jobbarbil. Han hade ofta stora husprojekt på landet så det var perfekt för en hund att följa med på.

   Det blev ingen längre diskussion, egentligen hade beslutet redan fattats, pratet var bara för sakens skull.

   De hade åkt runt till massa olika djuraffärer och kennelklubbar och tittat och det tog lång tid innan det hittade en hund som uppfyllde alla deras krav. De ville ha en hund som var en bordiecollie, men av den sorten som inte behövde extrem aktivitet. Chili var som gjord för rollen. Han hade isblå ögon och fin vitfläckig päls och var bara ett halvt år gammal när de såg honom för första gången. En vecka senare tog de alla fyra sin första promenad tillsammans.

   De märkte snart att den isblå färgen försvann och ersattes av en guldbrun nyans. Bara när Chili var på spänn, om han kände lukten av en kanin eller om det kom någon till huset skiftade ögonen till isblå. Det var ett underligt och unikt beteende och ingenstans hittade Stina en anledning om varför.

   Lyckan varade länge och alla blev gladare av Chili. Livet kunde inte bli bättre.

  Men sen kom den ödesdigra dagen. Det var som att ödet tyckte att det var alldeles för perfekt och att mönstret måste brytas. Det var en solig majdag och Lina hade precis kommit hem. Hon hade gått ut med Chili på en långpromenad, utanför stan, ända bort till grusvägarna. När hon kom hem skulle båda föräldrarna vara hemma och de skulla åka iväg till stormarknaden och handla inför helgen, som de gjorde varje fredag.

   Men hemma i lägenheten var det ovanligt tyst. Lina kollade sin mobil och skulle just ringa sin pappa när det ringde på dörren. Där stod hennes farmor och såg mycket allvarlig ut. Hon berättade att Stina hade varit med i en bilolycka och låg på sjukhus. Innan hon ens bett Lina att följa med ut i bilen hade Lina redan låst dörren och lämnat Chili.

   Lina hade nu kommit till samma grusväg som hon gått på den dagen. Solen stod stilla på himlen, gräset vajade och värmen var tryckande.

  Chili satte sig ner och tungan hängde ut ur munnen.

  Lina blundade och såg bilderna framför sig; den långa sjukhuskorridoren, stressade läkare i vita rockar, hennes mamma i sängen med huvudet i ett stort bandage. Hon hade stora blåmärken i ansiktet och pappa satt bredvid. Han såg så ledsen ut kom Lina ihåg. När de märkte att Lina kom tystnade deras samtal.

- Åh Lina, hade pappa fått fram i en kvävd snyftning.

  Lina hade aldrig sett eller hört sin pappa i det tillståndet. Hon såg på sin mamma. Tårar rann nerför hennes kinder och hon såg så illa däran att Lina fick en olustig känsla i magen.

- Mamma! Vad har hänt? Hur mår du? hade Lina hasplat fram.

- Åh, gumman...

   Hon sträckte fram armarna och gav Lina en hård kram. Resten var bara svaga minnesfragment. Doktorn som pratat allvarligt med pappa, sköterskor som kom in och tittade till Stina. Men en sak skulle Lina för alltid komma ihåg. Pappa och farmor hade gått till caféterian för att få något att äta och Lina blev ensam kvar med Stina.

- Lina, sa mamma svagt, knappt hörbart.

- Ja mamma? Vad är det?

  Stina tog hennes hand i sin och tittade alvarligt på henne.

- Jag vill inte att du stannar här i natt Lina, jag vill att du åker hem.

Just då hade Lina inte anat någonting, det var först senare som hon förstod att vad hennes mamma egentligen hade menat var att hon inte vill att sin dotter skulle vara med när hon dog.

- Men jag vill vara med dig, snyftade Lina och lutade sig mot henne.

- Jag vet gumman, men tänk på Chili. Han är alldeles ensam och orolig och undrar vart vi är någonstans. Du måste hem till honom.

Hon hade sett henne allvarligt i ögonen och sagt:

- Lova mig det Lina, lova mig att du åker hem till honom.

- Okej, jag gör det, men jag kommer tillbaka tidigt imorgon! sa Lina bestämt.

Innan hon gick ut ur salen stoppade hennes mamma henne.

 - Lina!

- Ja mamma?

- Ta hand om honom, använd sele, inte koppel. Ta hand om honom.

  Och det var det sista Lina hade hört från sin mamma. Hon hade åkt hem som hon hade lovat och suttit vid fönstret och tittat på träden utanför. Om hon hade tittat ner på Chili som låg bredvid, istället för på träden, hade hon sett hans isblå ögon strax innan pappa ringde.

  Lina öppnade ögonen. Chila hade börjat dra i kopplet som tecken på att han ville hem. Lina släppte efter och började sakta gå hemåt med en tyngd över bröstet.

Hej alla som fortfarande tittar in då och då... Förlåt för att jag inte uppdaterat. Jag vet egentligen inte vad som kom emellan... Livet? Har inte haft ngn skrivarperiod bara.

Jag förstår om ni blir besvikna nu men jag kommer inte skriva mer på den här novellen. Jag tänker börja med en ny.

Den nya novellen har ännu inte ngt namn men det kommer snart.

Den handlar om Lina 18 år och hennes pappa och deras hund Chili. Mamman har sen ett år tillbaka dött. Lina har fortfarande inte hämtat sig och är allmänt deppig. När farmodern dör ärver de hennes stora gamla hus på landet. De flyttar dit och sommaren där blir väldigt intressant. Lina börjar leva igen, träffar nya kompisar och får ett sommarjobb på ett fik, hon mår bättre för var dag som går. I huset finns änven några utvalda tillhörigheter från farmodern och Lina hittar en del intressanta saker...

Kapitel 1 kommer upp den här helgen! Förlåt alla och hopppas att ni  kommer vilja fortsätta läsa min blogg.

<3