Nu kommer första kapitlet. Enjoy :)

Kapitel 1.

- Hörrni lyssna nu! Ropade engelskaläraren.

Det var fredag sista lektonen och klassen var allmänt stökig. Alice suckade och noterade att de hade gått en minut över tid. Till slut fick läraren tyst på eleverna och påminde dem om glostestet på måndag.

- Jag vill inte veta av några stavningsfel den här gången. Plugga noga under helgen så ses vi på måndag. Slut för idag!

Alice reste sig upp från sin plats. När hon gick förbi lärarens skrivbord stoppade han henne.

- Alice, du kan väl påminna Evy om läxan?

- Jadå, svarade Alice. Men hon kommer inte göra den iallfall, tänkte hon.

Evy ja. Idag var hon inte i skolan. Alice var inte förvånad.

Evy var hennes kompis. Hennes enda kompis i skolan.Hennes intressen var Nils, pojkvännen. Dagarna i ända fick Alice höra om Nils. Nils hit och Nils dit. När Evy inte var med Nils var hon med Alice, som fungerade som en reservvän. Så egentligen var de inte vänner men Alice hade ingen annan. Som nyinflyttad i staden var det inte lätt. Alla i skolan hade redan sin bästis och behövde inte ännu en till. Evy hade haft vänner men de hade tröttnat på henne. Alice förstod dem.

    Cykeln stod på sin plats i cykelstället och Alice låste upp den och cyklade iväg. Idag var det exakt ett år sen de hade flyttat hit, hon, hennes mamma och pappa. Det hela hade varit hennes mammas idé. Hon hade ett eget fotoföretag och i den gamla staden fanns det inte så mycket efterfrågan på fotografering. Så de hade flyttat till storstan och bosatt sig där. Alice fick gott finna sig i att lämna alla sina vänner och anpassa sig efter sina föräldrar. Hennes pappa hade inget emot det då han fick närmare till jobbet. Men nu, ett år senare hade Alice vant sig. Vant sig vid lägenheten ovanför HM, de jobbiga skoldagarna med Evy... Men hon hade också vant sig vid det underbart stora bibilioteket i staden. Där fanns misnt 100 gånger mer böcker än i den gamla staden. Alice var där ofta. Hon älskade att gå omkring bland hyllorna och hitta nya böcker. När hon hittat en intressant bok så satte hon sig alltid i en av de stora, pösiga fåtöljerna och läste minst 3 kapitel innan hon bestämde sig för att låna hem den. Ett annat stort intresse var fotandet. Hon gick på Estetiska programmet med inriktning foto och bara väntade på att foto-lektionerna skulle sätta igång. Hon hade fått en systemkamera i 16-års present av sina föräldrar. Hon hade använt den flitigt och insett att det var det hon ville jobba med och sökt till Estet-programmet.

   Hon sneglade på klockan. Kvart över 3. Hon skulle följa med sin mamma till flygplatsen för att hämta hennes pappa. Han var pilot. Han hade varit borta i två veckor nu så därför tänkte de åka ut och överaska honom med bilen. Han brukade annars åka taxi.

   Alice cyklade nu igenom stan. Hon kunde se lägenheten och sitt rum. HM låg precis under men hon tvingade sig själv att inte kolla in genom skyltfönstret; hon hade inte råd med massa spontanköp hela tiden...

  Hon kom fram till porten och gick ner med cykeln i källaren och låste den. I trapphuset hörde hon någon som pratade i telefon. Det var en kill-röst. Kunde det vara Sam? tänkte hon och kände hur det pirrade till i magen. Sam och hon bodde på samma våning, vägg i vägg. Hon kunde höra vad han gjorde om kvällarna. Oftast spelade han gitarr. Hon hörde hur han sjöng och ibland avbröt sigt tvärt för att han hade spelat fel. Hon brukade stanna upp och sätta sig vid väggen och bara lyssna. Han var så duktig!

- Nej, jag är på väg nu, det tar max 20 minuter, sa rösten där uppe.

  Alice började gå upp för trapporna och mötte Sam på andra trappan. Han la precis på. Det blev två sekunders pinsam tystnad innan Alice tog modet till sig.

- Hej, sa hon.

- Hej, sa Sam. Han log och kollade ner på sina fötter. Han hade gitarren över axeln och verkade vilja komma iväg.

- Ska du till musikskolan eller något? Frågade Alice. Det här var det längsta samtal de någonsin haft. Eftersom de båda var blyga hade de inte sagt något annat än "hej" till varandra. Men idag kände Alice sig extra modig och ville verkligen prata med honom.

- Eh, ja, justdet, precis, eller ja, asså typ, sa Sam. Han började gå ner för trappan.

- Jag måste gå nu, är lite försenad, sa han med ett leende. Hejdå!

- Hejdå, sa Alice.

   Hon kände sig glad nu. Sam och hon hade faktiskt snackat med varandra på riktigt! Hon gillade honom. Hon tyckte han var söt och han verkade snäll också. Dessutom kunde han spela gitarr. Hon älskade killar med gitarr. De såg så bra ut med dem. Hon föreställde sig hur han satt med gitarren och spelade och såg henne djupt i ögonen och sjöng någon fin melodi...

- Alice, där är du ju!

   Plötsligt stod mamma i trappan. Alice kände hur hon blev röd om kinderna, det kändes som om hon blivit påkommen med något, och det hade hon ju också på sätt och vis.

- Vi måste åka nu på en gång, pappa har redan landat! Hasplade mamma ur sig. Hon gick nerför trappan och gav Alice en kram.

- Var det bra i skolan?

- Ja, typ.

- När får ni börja fota då?

- Jag tror det var efter jul

- Hm, vad lång tid det ska ta då, jag menar det är ju ändå inriktning foto du går.

- Ja, men första terminen är lite blandat ifall man skulle vilja ångra sig typ.

  De fortsatte prata om skolan och foto hela vägen till flygplatsen. I den stora ankomsthallen var det fullt av folk. Eftersom det var fredag var det extra mycket folk som antingen hade kommit hem från en affärsresa eller turister som skulle besöka huvudstaden. De hittade snabbt Hugo och han hälsade hjärtligt på dem.

- Hur har mina flickor haft det? Frågade han.

- Jodå, det har rullat på, sa Inez och tog hans hand.

  De fortsatte att prata och det märktes att de hade saknat varandra.

- Alice, gumman, sa pappa plötsligt, skulle inte du kunna springa iväg till cafeét där borta och köpa mig en kaffe, det smakar vidrigt på planet ska du veta.

   Han gav henne en tjugolapp och Alice gick mot cafeét. Då hörde hon gitarratoner. Någon sjöng och det lät rätt bra. Genonm folkmassan kunde hon se en brun kalufs som skiljde sig från alla andra. Det var Sam! Han stod där med sin gitarr i famnen och spelade och bredvid honom stod en kille och sjöng. Vid deras fötter stod en skylt lutad mot gitarrfodralet.

-Skolprojekt-

Skänk en krona till Världens barn

  Hon kände igen låten. Det var Wish you were here med Pink Floyd. Mycket enkel att spela på gitarr.

  Det var i det ögonblicket; när Sam stod där med sitt bruna, halvlånga, fina hår och sin gitarr, när deras blickar möttes och han sjöng med i refrängen och såg rakt på henne, som hon insåg att hon inte gillade honom. Hon var hopplöst kär i honom...

Hm, visst var det lite jobbigt att läsa? Det är för att det inte är något radavstånd... Men det går liksom itne att fixa häör på bloggen... :( Någon som har typ ngt tips?