Undrar hur det hade blivit om jag valt en annan inriktning på grymnasiet än den jag har nu...

När jag var liten hade jag 2 drömjobb: Författare och ****. Alltså, jag vill inte skriva vilket gymnasium och vilken linje jag går för då kan mina kompisar känna igen bloggen och accosiera till mitt riktiga jag och det vill jag inte. Men kan iaf säga att jag inte går någon "författarlinje". Valde ****-linjen. Hänger ni med?

Varför jag vill va anonym:

1. För att jag har skrivit skit om 1D

2. För att jag vill kunna skriva exakt vad jag känner, tycker och tänker på den här bloggen. Vill ha ett ställe där jag bara kan få ur mig allt.

Sååå. Fantiserar om hur jag blir en författare... Sitter och dricker te i mitt stökiga vardagsrum under hösten och har massa papper runtomkring mig där jag krafsar ner möjliga idéer... Btw, jag gillar inte te ^^ Går runt med en stickad mössa och stor rutig halsduk i höstkylan, med händerna i fickorna och tänker ut nya ideér.

 Jag har så många bokidéer. Ibland bara poppar dem upp. Det var så idén föddes till Sommarens hemligheter.

  Jag satt på bussen hem som vanligt och vi var i ett mindre ställe som bussen åker igenom varje dag. Såg en stor, vacker villa och så PANG! Tjej, collie, landet, hemligheter, pappa..

Villan var dock röd, men men.  ;)

Vad tyckte ni om Kap 3??

Kapitel 3

Qualitytime

  Lina vaknade av en smäll. Hon satte sig tvärt upp i sängen. Sen märkte hon att det bara var ytterdörren. Pappa hade just varit ute med Chili.

- Nej du! Stopp där! hördes pappa nerifrån.

  Lina gick upp och ut i hallen på övervåningen. Hon kikade ner över räcket och fick se Chili. Han var så blöt att det droppade om honom. Innan han hann skaka av sig allt vatten runtom sig fick Joe tag i honom för att torka honom med en handduk.

- Regnar det? frågade Lina.

Pappa tittade upp.

- Ja, väldigt mycket också, sa han.

 Han fortsatte att torka Chili och när han var klar sprang collien upp till Lina.

 - Hej lillen, sa hon och rufsade honom på huvudet.

 - Det finns frukost här nere, sa pappa från köket.

 - Kommer, ropade Lina.

  Hon gick in på sitt rum igen och tog på sig jeans och ett linne.

I köket satt pappa med sin mobil och en kopp kaffe. Lina satte sig mittemot honom vid köksön.

Efter några minuters tystnad ställde pappa ner kaffekoppen och la ifrån sig mobilen.

- Vill du åka in till stan idag? Och köpa nya tapeter?

  Lina förstod att han ville komma ifrån lite och göra något. Det hade ändå gått en vecka sen de flyttade in i huset och sen dess hade de haft fullt upp med att färdigställa allt; koppla in teven, fixa internet, adressändring, sysselsätta Chili...

- Okej, sa hon.

 Två timmar senare hade de köpt mörk- och ljus lila tapeter och även – på försäljarens förslag – väggdekorationer i form av svarta svalor och örnfrjädrar.

Lina var ivrig. Hon ville åka hem nu genast och sätta upp tapeterna.

- Haha, så lätt är det inte, tjejen, skrockade pappa. Först ska de gamla bort, sen ska det slipas och målas och...

- Jajaja, det får väl ta den tid det tar, sa Lina och knuffade till sin pappa lätt i sidan.

  Han skrattade återigen och la armen om henne och tillsammans styrde de stegen mot deras gemensamma favoritcafé.

  När de hade fått in sina beställningar - en kaffe och en salamismörgås, respektive en Orangina-juice och en kycklingsallad – satt de och pratade i flera minuter om allt möjligt. Lina hade alltid känt att hon och hennes pappa hade ett speciellt band mellan sig. De hade alltid kunnat prata om allt möjligt; Linas kompisar och skolan, Joes byggproblem och felkonstruktioner. Det var väl vanligast att det alltid fanns en dotter – och – mor – relation, men i Linas fall var det annorlunda. Redan innan Stina hade gått bort.

  Lina älskade dessa tillfällen. Då det kunde gå flera timmar när de pratade. Det var en riktig och välbehövlig qualitytime.

  När de hade ätit klart betalade Joe och så åkte de hem igen.

  Senare på kvällen, när de hade ätit middag och haft ännu ett prattillfälle tog Lina med sig Chili ut på promenad.

  Det var en klassisk sommarkväll ; svalorna sjöng, barn lekte i trädgårdar och solen var blodröd där den gick ner över ängen.

Lina hade inte gått så långt på vägen än men kände att hon ville se lite mer av grannskapet. Det bestod mestadels av stora röda villor, men med bekvämt avstånd från varandra. (Jag vet att jag skrev "med 1 km mellan varje hus" i kap. 2, men det är närmare än så. Typ en halv km.)

  Hon hade redan sett Ica-affären, pizzerian och kiosken, så istället för att vika av till vänster fortsatte hon rakt fram på den slingriga vägen.

  Hon kom fram till en mindre gård som låg på vänster sida. Det var uppenbarligen en hästgård för där fanns en paddock och en stor hästhage.

  Lina skulle just titta åt ett annat håll när hon såg ett ekipage rida ut på ridbanan. Klassisk musik ljöd från en bandspelare någonstans och det verkade vara dressyr som ryttaren övade.

 Det var en tjej och hon hade på sig vita ridbyxor och en strikt svart kavaj.

 Tyglarna var strama och hästen hade en fin båge på nacken. Det såg riktigt bra ut. De red i sidled och långsam gallopp och i – som Lina trodde att det hette – öppna och sluta.

 När musiken tonade ut befann sig hästen och ryttaren i mitten av paddocken och hästens ben korsade varandra i en fin bugning.

 - Bra Marwin! utbrast ryttaren glatt och släppte på tyglarna och gav hästen några klapp på halsen.

  De skulle just börja skritta av när ryttaren upptäckte Lina som stod vid staketet bredvid grusvägen. De red emot henne och Lina tog ett steg bakåt från staketet, rädd för att ryttaren skulle bli sur om hon stod för nära.

  När de kom närmre såg Lina att tjejen hade mintgröna ögon.

- Hej, sa tjejen vänligt.

- Eh, hej, sa Lina fånigt.

Ryttaren steg av och tog med sig hästenfram till Lina där hon stod precis vid staketet. Hästen stack genast ner huvudet bland grästuvorna och började beta.

- Såg det bra ut? frågade ryttaren

- Ja, verkligen, det var jättefint! sa Lina.

  Chili stack nyfiket fram sin nos närmare hästen. Innan Lina ens hann protestera sa ryttaren:

- Det är lugnt, Marwin är van vid djur.

   Marwin lyfte på huvudet och snusade på Chili som var helt till sig av spänning. Då frustade Marwin nonchalant och Chili hoppade förskräckt bakåt.

  Flickorna brast ut i skratt.

 - Marwin, vilket fint namn, sa Lina.

- Ja, det kommer från Nemos pappa du vet.

- Okej.

- Ja, han är ju så sprallig och nervös av sig, du vet, och Marwin var det i början när vi köpte honom, berättade ryttaren.

- Inte nu längre verkar det som, sa Lina och log.

- Nej, jag lyckades allt tämja honom, sa ryttaren.

- Jag heter Tove, sa hon sen.

- Jag heter Lina.

  De pratade en stund och Tove berättade att hon tävlade i dressyr och tränade för fullt nu inför en tävling om två veckor. Hon var också 18 år och hade hållt på med hästar sen hon var 8.

   Lina gick därifrån med löften om att ses nästa dag och följa med när Tove red ut i skogen. Hon kunde ta med sig Chili och så kunde de få se några fina promenadvägar.

  När hon gick och la sig somnade hon med ett leende på läpparna.

Huset

Bilen skakade och hoppade när Joe körde in på grusvägen. I backspegeln såg han hur dammet yrde bakom dem.

  Han sneglade på Lina som stirrade ut genom fönstret. Hon kliade frånvarande i Chilis päls där han hade huvudet på handbromsen emellan dem.

  Han suckade tyst. Även fast det hade gått ett år sen hade Lina fortfarande inte hämtat sig helt. Det fanns dagar då det verkade som om hon hade det; hon var glad och upplivad och ville göra saker. Men nästa dag var hon tillbaka i sitt vanliga jag. Joe visste inte hur han skulle hantera det. Han hade pratat om det med personerna på hjälplinjen som hade fortfarande hade numret till. De hade sagt att det var normalt. Vissa personer tog det längre tid för helt enkelt.

  Ibland kände han sig lite skyldig för att han hade "kommit över det" så snabbt. Men en dag i all meningslöshet hade han bara insett att ingenting han gjorde kunde få tillbaka Stina. Det blev inte bättre av att gå omkring som i en dimma och stanna hemma och göra ingenting hela dagarna. Dessutom hade Stina sagt åt honom att han skulle försöka att må bra, för hennes skull. Och Linas. Och framför allt hans egen skull. Det tänkte han på när han kände sig skyldig.

- Pappa! Stanna! Vi är ju framme, ropade Lina plötsligt.

  Joe som hade suttit och dagdrömt hade inte märkt att de redan var framme vid det stora huset. Han bromsade snabbt in så att Chili lyfte på huvudet och undrade vad som stod på.

  Huset var precis som han mindes det. Stort, gult och trädgården var alldeles grön. Det var hans barndomshem. Men på de senare åren hade han inte varit där så mycket. Hans mamma hade sett till att få det renoverat så det var säkert jättefint på insidan.

- Kom så går vi in och tittar! sa han ivrigt till Lina.

  De gick ut ur bilen och upp mot huset. Chili sträckte på sig och började sen gå runt och lukta på varenda buske han såg.

  Träden stod i full blom och små blommor stack upp lite här och var i gräsmattan. Gruset knastrade under deras fötter och några svalor hördes långt bort.

   Joe tog upp nycklarna ur fickan och tillsammans gick han och Lina in i förhallen. Där tog de av sig skorna och öppnade sen den andra dörren.

   En doft av... rent, mötte dem.

Hallen var stor och högt i tak. Det fanns mer möbler än vad Joe hade väntat sig. Men det var lika bra.

  De sa inte så mycket utan gick och upptäckte huset var och en för sig själva.

  Det fanns ett vardagsrum, två toaletter, en på övervåningen och en på nedervåningen, stort modernt kök, tre sovrum, veranda på baksidan, kattvindar lite här och där.

  Lina tyckte om köket. Det var riktigt modernt med träbänkar och stålfri kyl och frys, en köksö där man kunde sitta och äta på höga stolar. Hennes farmor hade minnsan inte varit så stel av sig!

  Joe kom in i köket och la armen om Lina.

- Det är väl fint det här! sa han och tröck hennes arm.

- Ja, faktiskt, sa Lina.

- Har du valt vilket rum du vill ha än?

- Ja, det till vänster på övervåningen

  De gick upp och tittade.

  Det fanns ett stort fönster som man kunde sitta i och det var det Lina gillade mest med rummet. Där kunde man sitta och bara titta ut på somrarna, eller med en varm filt omkring sig om vintrarna.

- Vilka tråkiga tapeter, sa Joe och drog med handen längs väggen. Vill du åka till stan imorgon och köpa nya, gladare? sa han.

- Nja, vi kan väl vänta med att åka till stan än så länge, sa Lina och såg på sin pappa.

- Jag förstår, sa han.

Och det visste hon att han gjorde.

  Resten av dagen ägnade de sig åt att flytta in alla möbler och saker de hade med sig i bilen och släpkärran. De packade tillochmed upp allting ur flyttlådorna.

   När de var klara var klockan halv 8 på kvällen. Lina satt ute på verandan utan tak på baksidan och kastade boll åt Chili. Hon kastade den om och om igen ut på gräsmattan och Chili sprang lika ivrigt som om det var en stor köttbit.

  Joe var iväg och köpte pizza på en pizzeria de åkt förbi tidigare. Det var ett rätt lagom stort sammhälle för att vara ute på landet; det fanns en pizzeria, en kiosk, och en Ica-affär. Affärerna utgjorde "centrumet" av samhället. Sen var det grusväg och 1 km mellan varje hus som gällde. Men det var mysigt. Perfekt.

- Hallå! Nu kommer jag med pizza! ropade pappa inifrån vardagsrummet.

  Chili, som var mitt i ett språng, tvärvände och sprang in för att hälsa.

Vi äter driekt ur kartongerna va? sa pappa och satte sig ner bredvid Lina på verandan. Jag bad dem att slica pizzorna.

  Utemöblerna stod i garaget och de hade inte orkat bära fram dem. Så där satt de i solnedgången i deras nya hus och åt pizza. Det hade inte kunnat kännnas bättre.

Åh så kul det var med alla frågor och kommentarer! :)

Här kommer svaren på dem:

Svar till "Kakan"

Hur gammal e du?

18

Hur är du som person?
Glad, sprallig, snäll

Singel?
Nej! :P

Har du husdjur?
En underbar liten rosenhuvad dvärgpapegoja (googla det)

Kompisar/Kille(om du skulle ha)
Jag har kille. Och kompisar ofc!

Många bra kompisar/bästis?
Jag anser nog att jag bara har en enda riktig bästis. Har haft sån otur med kompisar genom åren. Antingen flyttade de när jag var liten eller så har jag blivit ovänner med vissa. :/

Godis/Chips
Chips!

Chips/popcorn
Chips!

Häst/hund
Hund

Hund/katt
Hund

Svar till "Bokberoende":

Jag bor i sörmland.

Svar till "Sanna":

Godis eller chips?

CHIPS!

Rock eller pop?

ROCK! FOR EVER AND EVER!

Sommar eller vinter?

BÅDA

Pasta eller potatis?

PASTA

Pool eller hav/sjö?

HAV/SJÖ

Jag kom att tänka på hur anonym jag är här på min blogg. Om jag vore ni skulle jag vara jättenyfiken på vem jag är och vad jag gör. Så nu kära läsare, är det frågestund fram till kl 9 ikväll. Fråga vad ni vill :) Men här är några frågor jag inte kommer svara på:

• Mitt namn
• Exakt var jag bor
• Var jag går i skolan

Så nu vet ni!

Fråga på nu! :P

//X

... men jag bara måste skriva av mig!

Ni som gillar One Direction, läs inte detta...

Kommer ni ihåg att jag har skrivit om dem förut? Och att min akompisar snackar om dom hela tiden?

NU ÄR DET ÄNNU VÄRRE!!!

1. De ska åka på deras konsert i England i februari

2. Det finns ett spel till Iphone och sånt, där man spelar hur kär en av killarna kan bli i en?!

Jag dör. Det går inte en dag, eller timma, utan att de nämner dom. Och jag sitter där uttråkad. Men jag vill inte säga åt dem för en av dem som är det största fanet blir verkligen pissed off då.

Det där spelet allstå... Inte nog med att det existerar överhuvudtaget, nä det är liksom i japansk mangastil! Så barnsligt! Dessutom är det bara jag i vårt gäng nu som inte har en android/iphone/touch så såhär ser det ut:

Idag var verkligen en skitdag i skolan. De satt där allihop med sina jävla iphones (alla har iphones) och slidade runt. Och höll på med det där jäkla barnsliga spelet. Det värsta är att min bästis, den som jag gillar mest och hänger mest med i gänget, just har skaffat Iphone och hon är ju fast ifall ni fattar vad jag menar... Så tråkigt. Hon hör inte vad jag säger. Jag kan säga vad jag vill. I morse lät det såhär:

Jag: Jag ska flytta till Sthlm.

Bästis: Mmm...

Jag skojar inte. Och sen när de inte är strängt upptagna med sina flashiga lurar pratar de bara om jävla 1D och jag får inte en syl i vädret. Blir så freaking förbannad!

Förlåt. Snart kommer kapitel 2. Men ni får ha lite överseende. Jag jobbar efter skolan och kommande helg så det kan ta till nästa vecka. Men jag ska verkligen försöka. Känner att jag är på skrivarhumör nu :)

Tack för alla fina kommentarer och namnförslag!

Efter många om och men har jag tänkt över och det blir mitt eget förslag ^^

Den ska heta....

Sommarens hemligheter

Låter det bra?

har redan börjat skriva på kap 2 så ni inte behöver vänta så länge :p

Nu kommer första kapitlet på den nya novellen!

Behöver dock hjälp med ett namn på novellen. Har ni några förslag?? Läs föregående inlägg om vad den handlar om. PLUS att Lina hittar gamla fotoalbum i huset och gör en stor upptäckt...

Så kommentera om ni har några förslag!

Flytten

Allt var fläckfritt. Fönstrena putsade, hörnen avdammade, hål i väggen igenspacklade, golvet skrubbat.

Nu var det viktigaste att hålla Chili ute ur den rymliga 4:an.

- Har du ställt för fåtöljen för dörren? ropade Lina ut till pappa i köket där han spikade fast en lös list.

- Jadå, ropade pappa tillbaka.

Ute i trapphuset hördes Chilis missnöjda gnällande, där han låg bakom den stora fåtöljen som stod i dörröppningen.

- Äsch, tyst med dig, sa Lina när hon gick till honom.

Han viftade på svansen och reste sig upp när han fick se henne. Han hade inte varit ute sen lunch och Lina fick lite dåligt samvete när hon såg hans mörkblå vädjande ögon.

   Efter att hon sagt till sin pappa snörade hon på sig conversen, tog Chilis sele och koppel i handen och sprang ner för trappan med Chili hack i häl. Han stannade lydigt innan porten och lät Lina sätta på honom selen och spänna fast honom. Så fort hon öppnade dörren började han ivrigt dra i kopplet. Sån var han bara när han inte hade varit ute på länge. Annars var han hur lydig som helst och gick alltid fot.

   Som vanligt när Lina började tänka på något mer ingående gick tankarna till hennes mamma. Men den här gången var det inte så konstigt för det var Stina som hade uppfostrat hunden. Hon hade lärt honon hur man beter sig. Hon var van vid det. Under hennes uppväxt hade hennes familj haft får och två stycken bordiecollies som vallade dem. Det var inte underligt att hon köpte en när hon bildat familj, även fast det hade tagit 14 år.

   14 år, ja, så gammal hade Lina varit den där eftermiddagen när de diskuterade hur det skulle bli med hunden. Hon kom ihåg det som om det var igår. De hade suttit i vardagsrummet alla tre och pratat för – och nackdelar.

- Det blir hårigt överallt, vet ni, sa pappa. Vi får damsuga varje dag.

Det var bara pappa som hade varit skeptisk för idén. Men han hade erbjudit sig att ta med hunden i sin jobbarbil. Han hade ofta stora husprojekt på landet så det var perfekt för en hund att följa med på.

   Det blev ingen längre diskussion, egentligen hade beslutet redan fattats, pratet var bara för sakens skull.

   De hade åkt runt till massa olika djuraffärer och kennelklubbar och tittat och det tog lång tid innan det hittade en hund som uppfyllde alla deras krav. De ville ha en hund som var en bordiecollie, men av den sorten som inte behövde extrem aktivitet. Chili var som gjord för rollen. Han hade isblå ögon och fin vitfläckig päls och var bara ett halvt år gammal när de såg honom för första gången. En vecka senare tog de alla fyra sin första promenad tillsammans.

   De märkte snart att den isblå färgen försvann och ersattes av en guldbrun nyans. Bara när Chili var på spänn, om han kände lukten av en kanin eller om det kom någon till huset skiftade ögonen till isblå. Det var ett underligt och unikt beteende och ingenstans hittade Stina en anledning om varför.

   Lyckan varade länge och alla blev gladare av Chili. Livet kunde inte bli bättre.

  Men sen kom den ödesdigra dagen. Det var som att ödet tyckte att det var alldeles för perfekt och att mönstret måste brytas. Det var en solig majdag och Lina hade precis kommit hem. Hon hade gått ut med Chili på en långpromenad, utanför stan, ända bort till grusvägarna. När hon kom hem skulle båda föräldrarna vara hemma och de skulla åka iväg till stormarknaden och handla inför helgen, som de gjorde varje fredag.

   Men hemma i lägenheten var det ovanligt tyst. Lina kollade sin mobil och skulle just ringa sin pappa när det ringde på dörren. Där stod hennes farmor och såg mycket allvarlig ut. Hon berättade att Stina hade varit med i en bilolycka och låg på sjukhus. Innan hon ens bett Lina att följa med ut i bilen hade Lina redan låst dörren och lämnat Chili.

   Lina hade nu kommit till samma grusväg som hon gått på den dagen. Solen stod stilla på himlen, gräset vajade och värmen var tryckande.

  Chili satte sig ner och tungan hängde ut ur munnen.

  Lina blundade och såg bilderna framför sig; den långa sjukhuskorridoren, stressade läkare i vita rockar, hennes mamma i sängen med huvudet i ett stort bandage. Hon hade stora blåmärken i ansiktet och pappa satt bredvid. Han såg så ledsen ut kom Lina ihåg. När de märkte att Lina kom tystnade deras samtal.

- Åh Lina, hade pappa fått fram i en kvävd snyftning.

  Lina hade aldrig sett eller hört sin pappa i det tillståndet. Hon såg på sin mamma. Tårar rann nerför hennes kinder och hon såg så illa däran att Lina fick en olustig känsla i magen.

- Mamma! Vad har hänt? Hur mår du? hade Lina hasplat fram.

- Åh, gumman...

   Hon sträckte fram armarna och gav Lina en hård kram. Resten var bara svaga minnesfragment. Doktorn som pratat allvarligt med pappa, sköterskor som kom in och tittade till Stina. Men en sak skulle Lina för alltid komma ihåg. Pappa och farmor hade gått till caféterian för att få något att äta och Lina blev ensam kvar med Stina.

- Lina, sa mamma svagt, knappt hörbart.

- Ja mamma? Vad är det?

  Stina tog hennes hand i sin och tittade alvarligt på henne.

- Jag vill inte att du stannar här i natt Lina, jag vill att du åker hem.

Just då hade Lina inte anat någonting, det var först senare som hon förstod att vad hennes mamma egentligen hade menat var att hon inte vill att sin dotter skulle vara med när hon dog.

- Men jag vill vara med dig, snyftade Lina och lutade sig mot henne.

- Jag vet gumman, men tänk på Chili. Han är alldeles ensam och orolig och undrar vart vi är någonstans. Du måste hem till honom.

Hon hade sett henne allvarligt i ögonen och sagt:

- Lova mig det Lina, lova mig att du åker hem till honom.

- Okej, jag gör det, men jag kommer tillbaka tidigt imorgon! sa Lina bestämt.

Innan hon gick ut ur salen stoppade hennes mamma henne.

 - Lina!

- Ja mamma?

- Ta hand om honom, använd sele, inte koppel. Ta hand om honom.

  Och det var det sista Lina hade hört från sin mamma. Hon hade åkt hem som hon hade lovat och suttit vid fönstret och tittat på träden utanför. Om hon hade tittat ner på Chili som låg bredvid, istället för på träden, hade hon sett hans isblå ögon strax innan pappa ringde.

  Lina öppnade ögonen. Chila hade börjat dra i kopplet som tecken på att han ville hem. Lina släppte efter och började sakta gå hemåt med en tyngd över bröstet.